At Skärgårdsstadsskolan, the values of KRAM – Friendship, Respect, Responsibility and Courage – guide everyday life. Here we meet wood and metal craft teacher Nina Bengtsson. In her classroom, craft becomes more than just a school subject: a moment of calm in a digital age, a training ground for creative problem-solving, and a pathway to pride in what one has created with their own hands.
Slöjden som helhet och motkraft
Nina tar emot i en nystädad, välordnad slöjdsal där verktyg
hänger prydligt uppradade och nya bänkar väntar på att skruvas fast i golvet, en
påminnelse om att skolmiljö och praktik hänger ihop. På väggarna syns spår av
pågående samarbeten med andra ämnen: ett projekt med årskurs 3 “under ytan”
där fiskar ska hängas upp och eleverna kopplar hantverket till svenska,
SO och vattnets kretslopp. Det tvärämnesliga är viktigt för henne,
inte bara för att skapa en röd tråd i undervisningen utan också för att
bygga relationer mellan både elever och kollegor.
.
Hon berättar om utmaningar: stora elevgrupper i vissa
skolor, bristande finmotorik när vardagen fylls av skärm, svårigheten att
“flytta” matematiken in i slöjden när millimetrar plötsligt ersätter
centimeterlinjaler. Samtidigt är det här hon ser sina starkaste ögonblick - när
en tvåa spontant ritar en steg-för-steg-ritning, när en nia driver ett
avancerat projekt som de lär sig tillsammans via videoklipp, när någon gör en
mjölkpall helt utan elverktyg, eller när barn springer förbi henne i korridoren
och med glittrande ögon utbrister ”i morgon har vi slöjd”.
Hållbarhet, inspiration och ordning
Hållbarhet löper som en tråd genom arbetet. Yngre elever får
ofta återbruksmaterial, det pratas om färg- och materialvård i målarrummet, och
samarbeten finns med både skolköket (konservburkar med mera) och den lokala
återvinningscentralen (ramar av gammal panel och drivved ) även om tid och
förvaring sätter gränser.
Hon drömmer om mer påfyllnad av egen
hantverkskompetens; kurser som svarvning och traditionell handcarving inspirerar,
och ibland tar hon in teknikerna direkt till elevernas extraprojekt.
Ett favoritgrepp är att låta eleverna tälja ute under rasten,
-” Där uppstår ett särskilt flow", säger Nina, men det finns också en begränsning i
hur många som kan få göra detta åt gången.
Till sist återkommer hon till salens ordning. Märkta platser,
konturer runt verktyg och tydliga system.
Det gör undervisningen smidigare, skapar trygghet och förmedlar respekt för verktyg
och material. Äldre elevers projekt finns också som en fin utställning i salens fönster och
kan ge inspiration och ideér till de yngre.
Nina beskriver hur skapandet, också när det handlar om att laga något, ger en djup tillfredsställelse och mindfulness. Hon visar varje läsårsstart två korta filmer om hantverkets betydelse och om hur “handen formar hjärnan” för att hjälpa eleverna förstå varför övning och repetition gör oss till bättre problemlösare.
Balans mellan frihet och struktur
Nina är fritidspedagog i grunden men “multipysslare” ihjärtat. Hon valde trä och metall som fördjupning på Högskolan i Umeå, men hade lika gärna kunnat undervisa i textil då pedagogiken är hennes stomme. I början ville hon ge maximal kreativ frihet, men erfarenheten lärde henne att helt öppna uppgifter gör det svårt att hinna undervisa tekniker. I dag balanserar hon struktur och valfrihet: tydliga mål och tekniker, men alltid utrymme för egna uttryck i form och färg. Bedömning blir enklare, men framför allt lär sig eleverna processarbetet:
planera, välja material, genomföra, utvärdera.
Tekniken har haft sin svängning. Försöken att pressa in “det
digitala” i slöjden ledde ibland till teknikprojekt snarare än hantverk. Nu
används datorn där den passar, till loggböcker, ritningar, instruktionsfilmer
men tyngdpunkten ligger på förverkligandet i händerna. Maskinerna är centrala: från skruvdragare hos tvåorna till säkra moment med stationära maskiner på högstadiet. Särskilt viktigt är att avdramatisera maskiner för flickor som kanske inte fått vara i “garaget”, rätt hantering gör maskinerna både
trygga och tidsbesparande.
